Men jag har ju haft turen att, jag har kunnat jobba. Jobbar som timvikarie så jag har jobbat varje vecka enda sen jag tog studenten. Men imorgon lördag så är det min sista dag som jag vet säkert att jag ska jobba. Sen vet jag inte hur länge till det dröjer innan jag kan jobba igen. Och jobbar man som timvikarie så kan man inte direkt flytta hemifrån, eftersom man aldrig vet hur en månad ser ut.
En annan sak man inte heller kan göra är att shoppa loss, för jag ser långsiktigt eftersom jag inte vet hur länge jag ska behöva leva på de pengarna. Det är riktigt jobbigt.
Men sen så kan man ju se det på ett annat sätt också, jag bor fortfarande hemma, har tak över huvudet, har ingen hyra att betala, får mat varje dag. Tänk på de som är husägare, som har massvis med lån som har blivit varslade?
Så jag kan ju känna mig trygg eftersom jag bor hemma.
Det har funnits tjänster inom vården som jag har sökt, och jag har sökt väldigt mycket. Allt ifrån uska på sjukhus och äldreboende till personlig assistent. Men jag har fått nej efter nej även att jag har utbildning.
Men man får väl försöka påminna sig själv att någon vacker dag så blir det ljusa tider igen och då kommer de antagligen att skrika efter nyutbildade, frågan är hur många år det kommer att ta?
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=3182&artikel=3117402
Brunchrapporten special - ett år efter krisen, i P3 Sveriges Radio, måndag 5 oktober 10.02-16.00
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar